Battalia!

1700-talets Europa präglades av många krig, och det märks förstås även i dess musik. I den här konserten är all musik relaterad till konflikter. Men konflikter kan inte undvikas, de är en del av våra liv och hur vi hanterar dem visar vilka vi är. Här får vi följa dem på ett säkert avstånd om 250 år.

Johann Christian Bach (1735–1782) var yngste son till J. S. Bach och hans andra fru, Anna Magdalena. Johann Christian hade två yngre systrar, och skulle alltså haft 17 äldre syskon om alla överlevt. Nu var det “bara” sex stycken. Hans hemland var det dåvarande, expansiva Preussen där Fredrik den store förde krig över stora delar av Europa. Taktiken var att ta en begränsad landyta och sen dra sig tillbaka, samt avskräcka sina grannar från att starta krig genom att ha en stor och modern armé. Fyra procent av alla preussiska invånare arbetade inom militären. Även Sverige fick se sig besegrat när de försökte återta Pommern. Tusentals människoliv och tjugo miljoner daler silvermynt gick till spillo, och inget kom ut av det för Sveriges del.

Johann Christians symfoni i g-moll uruppfördes i London där han bodde just då. Han visste att vackra melodier, vackra klangfärger var vad publiken ville ha och han kom att bli en av Europas mest berömda tonsättare under sin tid. Pappa Johann Sebastian var det knappast någon som lyssnade på längre. G-mollsymfonin är spännande. Den startar som mitt i ett steg, mitt i en attack. Under den vackra mellansatsen hålls vi på sträckbänken medan hornen kallar till krig i sista satsen och stråkarna piskar på med en energi som om elden vore lös.

Christoph Willibald Ritter von Gluck föddes 1714 i Böhmen men flyttade till Österrike och dog där 1787. Hans nya hemland var i krig större delen av 1700-talet. Det var som operatonsättare Gluck firade sina största segrar. Än idag är hans opera Orfeus och Eurydike ofta framförd. Operan som konstform uppstod för att ge grekiska dramer liv under renässansen. Man tonsatte dem helt enkelt. Som den om den fantastiske musikern Orfeus som kunde spela och sjunga så att stenar och träd lyssnade. När hans älskade Eurydike dör övertygar han gudarna med hjälp av musik att han ska få gå ner i dödsriket och hämta henne. Det får han på ett villkor: att han inte en enda gång vänder sig om och tittar på henne. Orfeus lovar, men Eurydike som inget vet om löftet frågar varför. Hon tror det är ett tecken på att han inte älskar henne längre och vägrar att fortsätta om han inte vänder sig om. Hellre dör hon. Inte heller då ger Orfeus med sig och Eurydike tror då att han träffat någon annan och sörjer hans otro. Sen vet vi förstås hur det går. Orfeus kan sjunga så att gudarna ger med sig, men Eurydike kan sjunga så att Orfeus själv ger upp. Han vänder sig om och måste sen för andra gången förlora sin älskade.

Joseph Haydn (1732–1809) levde, liksom kollegan Gluck, i Österrike medan landet genomgick krig efter krig. Under Joseph den andres regeringstid blev det lugnare till en början men år 1787 var det dags igen. Nytt krig med Turkiet och sen följde de sammanlagt 23 åren av konflikter med Frankrike efter franska revolutionen. Liksom J. C. Bach hade Haydn stora framgångar i London, framför allt ekonomiskt. Detta var hans livs lyckligaste tid, sade han senare.

Ariadne på Naxos skrevs för en sångare som kan förmedla dramatik, kastas mellan hopp och förtvivlan. I London sjöngs kantaten av

kastraten Gasparo Pacchierotti, med Haydn själv vid cembalon. En kritiker skrev att framförandet var så rörande att publiken blev helt förstörd och att ingen ville tala om något annat i hela London. Kantaten består av två recitativ och två arior, det handlar mer om uttryck än virtuositet. Enligt den grekiska myten hjälper kungadottern Ariadne hjälten Theseus att besegra det tjurhövdade monstret Minotaurus. Men Theseus lämnar Ariadne på den öde ön Naxos. Hon har naturligtvis blivit förälskad och är nu förtvivlad över hans svek. Hon ropar, men bara ekot svarar. Till slut inser hon att Theseus inte var bättre än så och avslutar med att kalla honom barbarisk och trolös.

Katarina A. Karlsson

Repertoar

Johann Christian Bach (1735–1782) Symfoni i g-moll op. 6 nr. 6
I. Allegro
II. Andante più tosto adagio
III. Allegro molto

Christoph Willibald Ritter von Gluck (1714–1787) “Che fiero momento” ur Orfeus och Eurydike

Joseph Haydn (1732–1809) Ariadne på Naxos Hob. XXVIb:2 Kantat för sång och piano, arrangerad för sång och stråkar av Jolando Scarpa

Joseph Haydn (1732–1809) Symfoni i G-dur nr. 100 ”Militär”
I. Adagio – Allegro
II. Allegretto
III. Menuet: Moderato
IV. Presto

Längd: ca 1 timme och 15 minuter, ingen paus.

Medverkande

Malin Hartelius sopran
Roberto González-Monjas dirigent
Dalasinfoniettan

Inspelad av Scekab i Falu Kristine kyrka lördag 20 november 2021.

Vive la France

Frihet, jämlikhet, broderskap! Frankrikes motto har klingat olika genom de tre århundraden som detta program representerar.

Den franska dirigenten Claire Levacher, är sen sin debut 2009 framför allt känd som operadirigent. Levacher har rötter som pianist och dirigerar orkestrar från Prag till Peking. Även Dalasinfoniettan har tidigare haft besök av henne.

Dirigenten, läraren och tonsättaren Henri-Joseph Rigel (1741–1799) föddes i Tyskland och fick sin tidiga musikutbildning bekostad av en prins. Efter studierna etablerade han sig i Paris, som var Europas musikhuvudstad vid den tiden. Där fick han gott rykte som lärare och tonsättare, framför allt av oratorier. Franska revolutionen innebar för Rigels del att han fick Napoleons gunst.

Rigels fjärde symfoni är djupt rotad i klassisk tradition men med den lätthet och elegans som fransk musik ofta har. Första satsen drar igång som en 1700-talsvagn dragen av galopperande hästar. I andra satsen kommer vagnen fram till en vacker plats på landsbygden med långa, vackra melodier som vandrar mellan träblåsets olika instrument. Sista satsen är lika intensiv som den första, om inte mer. Stråkarna piskar upp en storm så att passagerarna måste återvända till vagnen.

Det Frankrike Camille Saint-Saëns (1835–1921) växte upp i var inte mindre turbulent. Nya ambitioner att göra alla lika inför lagen omfattade inte kvinnor, de fick mer restriktioner än tidigare. Men det var kvinnor som Camille Saint-Saëns växte upp med och som gav honom hans första musikutbildning. Redan vid 10 års ålder debuterade han som pianist med pianokonserter av Beethoven och Mozart, allt utantill. Under Saint-Saëns liv var Frankrike ett land i krig. Saint-Saëns idylliska svit är en skarp kontrast till det.

Maurice Ravel (1875–1937) föddes i en baskisk-fransk provins, nära spanska gränsen. Ravel återkom gång på gång till sitt spanska påbrå. “Infanta” är vad en spansk prinsessa kallas, så även detta stycke är inspirerat av Spanien. Ravel tjänstgjorde i första världskriget där 10 miljoner fransmän dog och 20 miljoner sårades. Att Ravel vågade detta? Han var en människa med stor integritet och noggrann med sitt yttre. Det sägs att hans favoritsamtalsämne var sina sockor och sin slips. Det tog honom ibland så lång tid att välja kläder att han inte kom iväg alls till det han skulle göra.

Ravels musik är ofta utforskande, t.ex. Bolero, hans mest kända verk. Om det sa han: “Jag har bara skrivit ett mästerverk: Bolero. Olyckligtvis finns det ingen musik i det.” Med det menar han troligen att stycket är ett enda utforskande av crescendo. I Pavane pour une Infante défunte är det melodin som är huvudperson. Och det är den vackraste och bäst orkestererade melodi man kan tänka sig, så vem kan önska sig något mer?

Francis Poulenc (1899–1963) levde under andra världskriget i den av Tyskland ockuperade delen av Frankrike. Men under 1920-talet var Paris centrum för goda händelser. Både Poulenc och Ravel fick uppleva en kokande smältdegel av musik, dans och konst. Poulencs egentliga kompositionsutbildning startade sent. Inte förrän efter faderns död fick Poulenc möjlighet att ägna sig åt musik på allvar. Därför blev också hans utbildning utdragen och pågick samtidigt som hans tonsättarkarriär.

Sinfonietta är skriven strax efter andra världskriget och har den charm som genomsyrar Polencs musik, men också ett stort allvar. Här finns dansrytmer som hos Saint-Saëns och Rigel, här finns skönhet som hos Ravel. Den första satsens hetta planar ut i långa, mjuka melodier för att återvända till det höga tempot i andra satsen. I tredje satsen flödar träblåsarnas melodier. Finalen skyndar vidare, men stoppas upp av andlösa ögonblick med mer träblås. Det är som filmrutor som drar förbi, och Poulenc skrev även musik till fem filmer.

Katarina A. Karlsson 

Henri Joseph Rigel (1741–1799) Symfoni nr. 4 op. 12 i c-moll I. Allegro assai II. Largo non troppo III. Allegro spirituoso
Camille Saint-Saëns (1835–1921) Svit i D-dur op. 49 I. Prélude II. Sarabande III. Gavotte IV. Romance V. Final
Paus
Maurice Ravel (1875–1937) Pavane pour une infante défunte
Francis Poulenc (1899–1963) Sinfonietta I. Allegro con fouco II. Molto vivace III. Andante cantabile IV. Finale

Inspelad av Scekab i Boda kyrka fredag 29 oktober 2021.