Intervju med Anders Jakobsson inför Konsertmästarens Grand Finale

Inför Anders Jakobssons sista framträdande som konsertmästare i Dalasinfoniettan träffar vi honom hemma på släktgården i Mickelvål, Orsa. 

Från det högt belägna gårdstunet har han en vidsträckt utsikt och kan se ända till Orsasjön, Fryksås och Grönklitt. Boningshuset ser ut att ha stått här sedan 1800-talet, men byggdes för 20 år sedan. Anders Jakobsson och hans fru Ingalill har också varsamt renoverat de andra byggnaderna på gården. Tidvis kommer vandrare och skidturister och hyr in sig. Det här verkar vara en miljö där man lätt kan ladda sina mentala batterier. 

Att gräva fram bakgrundsinformation om Anders Jakobsson är inte det lättaste. Han är inte den som vill framhålla sig själv – någon rockstjärnestatus vill han absolut inte ha. Facebook är han inte med på, och på Google får man mycket få träffar. För honom är musiken det viktiga, det som ska fram – som musiker har han en underordnad roll. 

Vi slår oss ner i köket, där brasan sprakar i vedspisen. Anders har mycket att berätta om sitt musikerliv och vad arbetet i Dalasinfoniettan betytt för honom. Han delar också med sig av sina tankar med programmet för finalkonserten, och vi antecknar så pennan glöder. 

Anders i Mickelvål, Orsa år 2022, foto: Gustaf Berglund

Jean-Philippe Rameau (1683–1764): ”Entrèe d’Abaris” ur Boreaderna (akt 4)
– Ofta inleds konserter med något pompöst, säger Anders Jakobsson. Men det här stycket av Rameau har en mycket innerlig karaktär, som åtminstone för mig går rakt in i själen. För mig betyder det mycket att vi kan inleda programmet så här.

Anders Jakobsson har musiken i generna. På mammas sida finns flera spelmän i släkten längre tillbaka, och hans mormor spelade fiol i sin ungdom. Mamma sjöng, men spelade inte. Desto mer spelade pappa, folkskolläraren och spelmannen Pelle Jakobsson. Denne hade under studieåren varit violinsolist med Akademiska Kapellet i Uppsala, och efter flytten till Orsa kom han att bygga upp både spelmanslaget och orkesterföreningen. Anders fick tidigt följa med sin far på klassiska konserter. Klassisk musik och folkmusik låg Pelle Jakobsson lika varmt om hjärtat, ett arv som sonen tagit till sig och förvaltat. 

Wilhelm Stenhammar (1871–1927): ”Mellanspel” ur Sången, op. 44 
– En av mina barndomskamrater hette Iben Stenhammar, berättar Anders Jakobsson. När jag var hemma hos honom såg jag ett stort porträtt, som hängde i vardagsrummet. Jag tror jag frågade vem tavlan föreställde, och fick veta att det var ”vår store Wilhelm”. Senare, när jag började min utbildning, fick jag veta att Wilhelm Stenhammar var en av Sveriges största senromantiska kompositörer. 

Att Anders Jakobsson skulle bli violinist var dock inte självklart från början. Gitarren var mycket mer spännande – slutet av 60-talet var popbandens och dansorkestrarnas epok. Anders och hans kompisar hade faktiskt ett eget dansband, Boströmarna, med hela den utstyrsel som det skulle vara på den tiden, platåskor och utsvängda brallor. Dansbandsmusiker är diversearbetare, och Anders var både gitarrist, fiolist och vokalist i bandet. Men fiolen kom fram mer och mer. 1970 erövrade han Zornmärket i silver och blev därmed en av Sveriges yngsta riksspelmän genom tiderna. 

Wilhelm Stenhammar (1871–1927): ”II. Allegro patetico” ur Två sentimentala romanser, op. 28
– För mig var pandemin faktiskt inte enbart av ondo, säger Anders Jakobsson. Att arbeta i orkestern var för det mesta otänkbart, förutom någon enstaka streamad spelning där vi satt på behörigt avstånd från varandra och spelade utan publik. Men vi fick möjlighet att ta hand om skogen, min fru och jag, vi röjde och gallrade – det var mycket som var eftersatt på våra skiften. Samtidigt hade jag Stenhammars musik i hörlurarna. Och så fick jag äntligen tid att läsa den stora biografin om honom – tre band!

Via musikkonservatoriet i Falun och militärtjänst (där han kom i kontakt med Regionmusiken, tidigare musikplutonen, som senare utvecklades till Dalasinfoniettan) kom Anders Jakobsson till musikhögskolan i Örebro, där han tog examen 1979. Men han var fortfarande inte övertygad om att han skulle ägna sitt liv åt att spela i orkester. En provspelning inför symfoniorkestern i Gävle skulle fälla avgörandet. Anders blev inte bara anställd i orkestern, utan fick också förtroendet att dela pult med konsertmästaren. 

Anders i Orsa-dräkt, foto: privat

György Ligeti (1923–2006): Concert Românesc
– När Ligeti står på programmet, tror de flesta att det ska bli något riktigt svårlyssnat, för att inte säga onjutbart, säger Anders Jakobsson. Men den här orkesterkonserten är precis tvärtom. Här kan man verkligen känna att man befinner sig ute på den ungerska pusztan. Den här konserten har vi spelat in på en CD, med Daniel Blendulf som dirigent. 

Andra violinister har siktat på solistkarriärer med hela världen som arbetsfält, eller att bli kammarmusiker på elitnivå och arbeta i samma stråkkvartett i trettio år. Men för Anders Jakobsson har orkesterspelet varit viktigare. Orkestern har precis som biblioteket och teatern en mycket viktig folkbildande funktion, något som dagens politiker kanske inte är helt medvetna om, menar han. 

Självklart är det den klassiska musiken som står i centrum för en violinist och konsertmästare. Men Anders Jakobsson har aldrig släppt folkmusiken. 2016 tilldelades han Zornmärket i guld, den högsta utmärkelse en svensk spelman kan få, för ”mästerligt, briljant och traditionsrikt spel av låtar från Orsa”, som det står i juryns motivering. 

Joseph Haydn (1772–1809): Symfoni nr. 104 ”London” 
– Jag vill ha med en symfoni med hela orkestern på det här programmet, säger Anders Jakobsson. Det har betytt så mycket för mig att få arbeta tillsammans med dem under de här åren, varenda en av dem. 

En konsertmästare har en rad uppgifter utöver vad de andra stråkmusikerna i orkestern har. Han ställer sig upp och ber oboisten om stämton, och han handhälsar å orkesterns vägnar på dirigenten. Inför repetitionsarbetet har konsertmästaren gått igenom noterna och satt stråk. Men det viktiga för Anders Jakobsson har varit att som konsertmästare skapa en långsiktig trygghet hos musikerna, så att var och en kan bidra med sitt bästa. I Dalasinfoniettan tar varje musiker ansvar för att kunna sin stämma ordentligt, så när tuttirepetitionerna inför en konsert börjar, kan man genast sätta igång med att ta fram musikens karaktär. 

Joseph Haydn (1772–1809): ”Finale: Presto – Adagio” ur Symfoni nr. 45 ”Avskedssymfonin” 
– Vad kan passa bättre som sista nummer i min sista spelning som konsertmästare än finalen ur Avskedssymfonin? säger Anders Jakobsson. Haydn skrev den här symfonin som en markering till sin uppdragsgivare och välgörare furst Esterházy, att musiker inte kunde arbeta hur mycket och hur länge som helst, utan måste få ledigt någon gång. I symfonins finalsats blåste orkesterns musiker, en efter en, ut stearinljuset vid sitt notställ, tog sitt instrument och gick tyst och omärkligt ut från scenen. Till sist satt bara konsertmästaren kvar. 

– Helst skulle jag ha fått spela den här konserten i Falun och tacka abonnemangspubliken för de här åren, säger Anders Jakobsson. Som musiker har man en viss betydelse för publiken, även om det är musiken som har den helt överordnade rollen. Men publiken, eller ska jag säga musikälskarna, är mycket viktiga för oss musiker – vi är ömsesidigt beroende av varandra. Nu när vi för tillfälligt inte har någon konsertlokal i Falun kan jag bara hoppas att publiken i stället hittar till Cassels eller till Orsa kyrka, så att jag får tacka dem.

Vi undrar vad Anders Jakobsson ska hitta på i fortsättningen. Att han skulle sätta sig i gungstolen och slita ut teveapparaten verkar osannolikt. 

Anders tillsammans med Anne Sofie von Otter under Vinterfest år 2013, foto: Nikolaj Lund

– Nej, jag behöver ha projekt för att må bra, säger Anders Jakobsson. Jag har några frilansspelningar inbokade och hoppas kunna fortsätta med det, men i mindre omfattning än tidigare. Låtspelet kommer jag aldrig att sluta med, men jag vill också spela klassiskt. Få se vad det kan bli – Anne Sofie von Otter ringde häromdagen och undrade om vi inte skulle kunna hitta på något tillsammans …  

Fiolen kommer inte att få ligga och samla damm. Det känns betryggande. Just nu väntar vi dock bara på att dirigent Magnus Fryklund ska höja taktpinnen och slå in Dalasinfoniettan i Anders Jakobssons Grand Finale.

Gustaf Berglund och Solveig Halvorsen Kåven

Konsertmästarens Grand Finale går av stapeln Torsdag 2 juni 19.00 i Cassels, Grängesberg och fredag 3 juni 18.00 i Orsa kyrka. Klicka här för mer info.